Oförmåga att starta en konversation

En kommentar
Alla har vi nog något om oss själva som vi inte gillar till 100 procent. Jag gillar t ex inte min mage (just nedre delen, bukfettet vilket såklart är det svåraste att få bort), jag gillar inte att ha glasögon osv men det är något som jag har lärt mig leva med och acceptera. Men något som jag blir påmind om otroligt ofta i mitt liv när jag är i olika situationer är min urdåliga (o)förmåga att starta en konversation. Jag skulle inte säga att jag är osocial för jag gillar att prata om ämnen som intresserar mig, då har jag mycket att säga, och lite mindre om saker som inte intresserar mig. Jag kan också prata med främmande människor likväl som med vänner eller familj men det tar några meningar att ta mig ur det där "skalet". Vet man inte detta om mig då är det otroligt lätt att tro att jag inte vill prata med en eller är osocial.
Denna urusla egenskap är något som gör mig nervös i situationer där jag träffar människor då jag inte vill att man ska få fel uppfattning om mig. Och den nervositeten gör mig ännu mer nervös för allt annat jag är nervös över.
Jag känner mig som tre år eller nåt när jag går med några kompisar och en person som jag inte brukar prata så mycket med och de pratar på, jag försöker hänga på samtalet men jag tycker det låter som att jag "hänger på kompisen" bara eller nåt. Jag vet inte....det är jätte svårt att förklara, men typ att "jag finns vid sidan av". Alltså, om jag är själv med en person som är social så går det bättre (då börjar ju den personen samtalet och det brukar flyta på och jag känner mig tillslut bekväm i mig själv att jag börjar på jag med) än om jag skulle gå själv med en person som är lite mer åt mitt håll. Jag har nog haft tur med de vänner jag har här nu för de är väldigt sociala och vi pratar på som pratkvarnar allihop och det är skitkul men dem känner jag. Jag fattar inte varför jag känner mig så jäkla begränsad med någon jag inte känner. Det finns allmänna frågor och ämnen man kan tala om med främmande människor också. Jag menar, man måste inte känna personen för att kunna kommunicera med dem. Jag när jag är ensam så känner jag nog nån typ av press att starta ett samtal och att det då inte kommer några idéer på vad man kan prata om - vilket är SJUUUKT frustrerande. Jag ösnkar jag var mer extrovert - utåtriktad. Jag hatar att jag är så jäkla introvert.
Någon som vet en kurs eller terapi man kan gå för att "träna bort" detta? (P.s. Jag är seriös!)
 

Förr vad jag väldigt blyg (var gärna med mamma eller pappa när vi träffade släktingar eller nya människor, bågade inte riktigt prata med dem) och det kan jag antagligen ses som idag också men idag är jag inte det egentligen utan jag är bara så dålig på att starta en konversation och mitt huvud är verkligen total tomt på ämnen man kan prata om. Som sagt, jag HATAR detta!
 
 
Några tips på vad man kan göra åt detta otroligt frustrerande problem?
Det är svårt att göra en 180 och ändra helt på en egenskap man har och har följt i snart 21 år(!), det tar långt tid men jag är villig att prova typ allt för jag känner att detta kan riskera att påverka mitt framtida yrke.
 
1 maja:

skriven

det kommer inte påverka dit yrke tror jag, för då är du i en roll.
men varför ändra? vi är alla olika, du tar in lite av den nya personen/situationen innan du ger dig in i det hela. det är också klokt., det finns för och nackdelar med det mesta. men att acceptera sig själv och lära sig att såhär är jag så släpper det jobbiga med det. sen när det inte längre är ett problem kanske det till ock med blir annorlunda :-) kram